Martina

Som den snälla flickvän jag är lät jag Robin ta min matlåda till lunch idag. Jag gick istället och köpte en macka på broadway. När jag äntligen hade beställt mina ingridienser på mackan och unnat mig själv en latte macciato gick jag med långa steg ut från den lilla lokalen. Liter väääl långa steg. Det satt några killar precis innanför dörren och jag vet inte varför men jag slutade koncentrera mig på mina steg och tog ännu längre steg (kanske en omedveten grej jag håller på med för att få mina ben att verka längre)

Precis när jag skulle komma ut i friska luften med min latte i handen, matchade inte mina steg den lilla trappan. Istället bestämde sig min fot för att kliva rakt ut i luften där det naturligtvis inte fanns något trappsteg.

Detta fick mig att koncentrera mig på mina steg igen, men det var för sent.. Min fot seglade ner mot närmsta fasta underlag och det hela slutade självklart med att jag skriker "oooaaaa... hjääälppp" liiite för högt så att jag ska fånga precis allas uppmärksamhet i samma stund som min fot landar ostadigt på marken.
VARFÖR ska jag alltid skrika när något oväntat händer? Helt sjukt onödigt!

Med en väldigt onaturlig kroppsposition lyckades jag dock undvika att ramla. Ganska skickligt gjort, om ni frågar mig.

Så, nu har jag städat klart och jag överväger en premenad med väldigt naturligt långa och snabba steg och utan onödiga läten från min mun! Så det så!


Ännu ett ganska ostadigt hopp!