Martina

Jag har precis återhämtat mig efter personalfesten (har legat på exakt samma ställe i soffan i snart två dagar och kollat på våra bästa år, oprah, top model, outsiders, extreme home make over, rachel ray och alla andra program som är gjorda för alla oss som inte har något att göra om dagarna.) 

Personalfesten gick vilt till som vanligt och efter att ha ätit kräftor, danskat och mimat med ett skaft från sopboste gick jag och nästan alla andra i gänget (inte ida tyvärr) till wasa. Det var min förtsa gång någonsin på denna glamorösa nattklubb. Men gillar man skinnvästar, rumpspringor, blekta jeans och ölmagar så gör man. 

Jag, Olle och Martin gjorde det bästa av situationen och började dans-battla. När vi tröttnade på att toppa varandra (vid det här laget hade jag bl.a dansat på scenen (ensam) och runt en pelare, med andra ord SKÄMT UT MIG) började vi utmana folk runt omkring oss. Vilka talanger vi hittade! Men jag visste att det fanns mer.
Jag såg mig omkring och såg en man i grå kostym. Det gick inte att missa att han bara väntade på att jag skulle peka på honom. (Att peka innebär alltså att man "lämnad dans-facklan vidare) Och visst, jag påkade på kostym nissen. 

Den där kostymen satt inte kvar länge, utan mannen slängde av sig den och gick med bestämda steg mot dansgolvet. I hans blick läste jag "här ska det dansas" och OM han dansade. Han började med att slänga sig ned i splitt. 

Behöver jag säga mer?

Den kvällen slutade när lamporna tändes och musiken tystnade på wasa.  


På en annan personal tillställning.