Martina

Jag kom precis att tänka på (eller jag påmindes av mina ofattbart vita ben) att det kanske är dags för lite brun utan sol. Jag kan bara ha det på benen för resten av min kropp är liiite för känslig för att klara av den kemiska reaktionen av BUS-krämen. (Jag tror jag överkonsumerade krämen i åttan och utvecklade min allergi)

Men hur många hemska upplevelser har man inte haft med brun utan sol? När jag gick på högstadiet var det min bästa vän. Jag ÄLSKADE att ha brun mage.. (??) MAGE?! Varför det? Resten av mig var ju snögubbs-vit. 

Robin har också testat på det här med brun utan sol. En dag i sin barndom (han kanske var runt.. 16?)  går in i badrummet , får syn på sitt vinterbleka ansikte och tänker. "Imorn ska jag till Stockholm, vad fan ska jag göra åt det här. Mitt ansikte är ju genomskinligt" På badrumshyllan står den. Mammas brun utan sol flaska.
"YES, the solution" tänker Robin. "Här ska inte slösas". Han häller ut en rejäl klick i handen och gör en svepande rörelse över aniktet. Och jag menar verkligen bara EN svepande rörelse.

Nästa morgon vaknar Robin med ett gul-brunt handavtryck i ansiktet.
 
Ja, i stockholm måste man ju sticka ut lite för att synas.


Lilla plutt, plutt Robin.