Latdenrattekommain
Om jag ska behålla de tre läsare jag har (i veckan, ej unika) så tror jag att jag måste komma över den här sluta-blogga-tröskeln. Varje gång jag går till jobbet på morgonen tänker jag ut små roliga blogginlägg, jag går och fnissar lite för mig själv en stund men sedan stannar mina idéer i huvudet.
... Eller förresten. Det verkar inte ens som de stannar i huvudet. För nu kan jag inte komma på någonting..
Igår var vi på bio i alla fall. Låt den rätte komma in. Bra..? Nja. Men inte dålig heller. Det som fångade min uppmärksamhet mest i felmen var den lilla killens snordroppe som landade på överläppen varje gång det spelades in en utescen. Ressigören tyckte säkert att det var lite charmigt och verklighetstroget. Men jag hade bara lust att plocka upp en servett ur fickan och torka riktigt tort i skåran under näsan...
Bå bu bet bi bet.
See ya! (Lammet i tele2 reklamen)
Oh nej!
En nackdel med att Obama är president:
Nu kan man inte spela neger och president längre.
He heeee. Nämde jag att jag var övertrött?
Guldkant!
Jag tycker det är så roligt när man kan göra något bra av en riktig vardag. Och igår gjorde vi det.
Jag, Ida, Mickis, Dennis och Martin hade en så kallad uppesittarkväll. :)
Det bästa som finns är att få skratta! Det är nog därför jag är pigg.
Nu är det lunch time och jag ska träffa bästis festis!
Fina härliga sköna varma sommar!
Grönt te & 21.15...
Nu sitter jag på jobbet och kollar ut i mörkret.. Mörkret? Herregud! Klockan är ju bara kvart i fyra. Och jag har fem timmar kvar att jobba. Men just idag känns det ganska okej. Jag har laddat med grönt te och på lunchen ska jag äta Robin-och-Martina gjord pizza. Mmm..
Oj, rasten är slut!
upp-sale
kallvarmsvettiggåshudkallvarm
Nu är det i alla fall bara ca 2 timmar kvar på jobbet och sedan skulle man väl nästan kunna säga att det är helg. Nästan. Om man är optimistisk. (Mitt starkaste darg men andra ord.. haha, inte).
Helgen blir inte svår att fylla med aktiviteter:
Fredag: Hört rykten om någon slags tillställning.. Kanske kan vara nåt..
Lördag: Stockholm och ett kärt återseende med mina skor. Och speciellt Heddan!
Söndag: Uppsala + farsdagsmiddag?
Nej nu ska jag stilla mina konstiga klimakteriesymtom med en kopp te.
1700-tals människan = Martina
För att illustrera vad jag såg visar jag bilden här under. Magpartiet har växt till en kula. Det ser ut som att jag har format kroppen med hjälp av en korsett. Och inte på ett positivt sätt, utan på det där sättet då det ser ut som att mina inre organ har förflyttats till nedre delen av magsäcken. Själva huden.. Ja, vad ska man säga. Inte någon skir persikohud direkt utan snarare som en grovkornig megapixel upplösning. Nej, nu måste jag ta tag i det här!
Jag, snoop dog och timberlandsen...
När jag vandrade hem i den fuktiga, svarta, tjocka, dimmiga vinterkvällen efter jobbet upptäckte jag dessutom att mina skor hade gått sönder. ALLA mina skor går sönder. Jag förstår inte vad det är för fel på min gångstil. Den sliter väl inte mer på skor än någon annans gångstil. ... Eller..?
På typ en vecka har fyra skor spruckit / tappat en sula / blivit hål i en sula.
Förutom mina favoriter har två par skor från myrorna suttit på mina fötter
för sista gången. ÅH!
När jag märkte att sulan viftade under mina fötter igår slet jag bort den föreslog för mig själv att köpa ett par timberlandkängor nästa gång. Eller också kanske jag kan be Idas mamma tillverka ett par skor med extra tjock gummisula (sånadär skor som är till för människor som har ett kort och ett långt ben, men jag skulle då alltså ha dubbla par av dessa skor med höga och stabila sulor)
Ja... det är jag och snoop dog med timberlandkängorna. Vi sitter i samma båt.
Nehepp.
Neeeeeeeehepp. Det går inte. Jag känner inte att jag kan skriva vad jag känner och tänker. Och det händer inte så mycket annat i mitt liv, så jag lyckas inte få mina tankar att sätta sig i fingrarna som i sin tur skriver på tangentbordet.
Nu ska jag på möte och sedan jobba till kvart över nio. KVART ÖVER NIO!
Usch. Jag tror att jag får återkomma.
Ögonryck
Ja, så nu står jag här framför min dator på jobbet och känner mig meningslös samtidigt som det rycker under ena ögat. Ja, ungefär en gång i minuten rycker det till strax under mitt vänstra öga. Det här är naturligtvis väldigt frustrerande. Dels så tror alla som går förbi att jag antingen försöker hälsa lite diskret genom en blikning eller ännu värre, att jag försöker FLÖRTA genom en blinkning. Som svar på mina blinkningar får jag ett tyst hej eller en väldigt egendomlig blick.
Anledningen till att denna blikning är huvudtemat i det här inlägget är att det inte händer så mycket annat i mitt liv just nu. Inget alls faktiskt. Så då måste ni förstå att det här är väldigt spännande och intressant för mig. Blinkningen alltså.
Nej vad svamlar jag om?
Jo förresten, tils vidare kan ni nå mig på mitt tillfälliga nummer: 0730 61 00 56.
Sen kommer jag att behålla mitt vanliga nummer, så behåll det i era telefonböcker. :)
Avocadoruinerad!
Länge och ävl gick jag genom hyllorna och valde mellan yoghurt och hemgjord paj. Eftersom min kostcirkel till största del består av youghurt baserd kost (orkar inte laga någon annan mat till mig själv när Robin är borta) tog jag det senare alternativet; Hemköps matpaj med lax och spenat. MMmm!
Till detta valde jag två avocado och en paprika och en chokladbit till efterrätt. Till min stora förvåning slutade det lilla kalaset på 106kr. 106??? Men jag höll minen inför kassörskan och bad bara om kvittot. Jaha, mina ekologiska avocados i microstorlek kostade 37kr.
Så...nu sitter jag här och försöker njuta lite extra och intalar samtidigt mig själv att det var värt 36kr eftersom de är ekologiskt odlade. Men.. Det är ganska svårt att övertala mig tycker jag.
Hur som helst tycker jag att det är llite väl få av er som har skrivit era nummer. Fortsätta gärna med det!
Mitt nya nummer är påväg! :)
Puss och hej leverpastej!
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN
Det var en rolig kväll igår. MEN när jag hade tagit en taxi hem och kommer innanför dörren märker jag att mina mobiler är borta. Helt spårlöst försvunna. Hur i hela friden kan detta ske?
Men gråten i ögonen (och på kinderna och på halsen och rinnande längs kroppen, typ) gick ut igen. Ensam i natten för att försöka få tag på en vänlig person vars mobill jag skulle kunna få låna. Jag träffade en par som var påväg hem med deras mc donalds mat. Jag riktade in mig på dem och fick låna mobilen, utan framgång.
Sen träffade jag en kille med piercing i ögonbrynet och en stjärt klädd i string som bakgrundsbild. Honom lät jag inte heller passera. Jag fick låna mobilen och någon svarade i andra änden. På MITT nummer. Den personen valde dock att lägga på och stänga av mobilen...
Killen med stjärt-bakrundsbilden föreslog att jag skulle sova hemma hos honom för att kunna vakna i tid till jobbet. Jag nappade inte utan gick hem till mig igen och grät lite till. Sen somnade jag.
Helt otippat (jag är verkligen inte ironisk) vaknade jag i tid och nu sitter jag på jobbet och känner mig isolerad från omvärlden.
SÅ ALLA SOM TROR ATT JAG VILL HA ERA NUMMER SKRIV EN KOMMENTAR MED ERAT NAMN OCH NUMMER. 
Snälla lilla mobil kan inte du utveckla fötter och springa tillbaka till mig?
kvinna eller man kvinna eller man.... ?
Nu ska jag gå hem och laga en enmansportion till en ensam man.. nej inte man (även om man skulle kunna tro det) men kvinna.. Det känns ju sådär... Inget internet, ingen kille. Men jag har tv och choklad. Det passar mig ganska bra ändå!
Imorn blir det myskväll och träning och på fredag åker jag till Stockholm.
Hoppas det kan pigga upp mitt taskiga humör.. 
Ida brukar vara ganska bra på att få mig glad annars... :)
Fyfarao Kenta..
Men ibland, när jag har koll på hur texten är, ja då klämmer jag i för fulla muggar. Då finns inga händer framför munnen för att dölja kunskaperna, kan jag lova.
Detta gällde även under mina yngre år.. En favoritlåt för både mig och Hedvig var "The final count down". Och den texten hade vi ju koll på...Typ. Varje gång vi hörde refrängen sjöng vi med tllhörande danshopp; FYFARAO KENTAAA.. dy dy dy dyyy. dy dy dydydyyy... Och om man tänker efter så är det ju inte särskilt stor skillnad på the final countdown och fyfarao kenta..
Men det allra bästa är nog när dessa felsägningar följer med en hela livet.. tills nu ungefär. Detta hände mig här om dagen när jag och Robin pratade om räddningspatrullen (anledningen till detta finns i inlägget under).
Jag och Robin sjöng i kör:
Melodin: Här kommer piff och puff, är på gång nu, här kommer piff och puff varje gång nu. Här kommer världens bästa räddningspatrull som löser ..... för din skull.
Jaha, punkt, punkt, punkt.. Där klämde jag i med Världen och Robin med fallen.
Självklart ska det vara fallen. Trots att jag tyckte att det lät konstigt med "löser världen"
så har jag liksom alltid trott att det ska vara det..
Felsägningar verkar vara min grej....
Jag och Heddan lite innan fyfarao kenta-stadiet...
Martina aka Pärlan... ?
söta sångerskor eller modeller.. Jag har kollat runt i kändisvärlden för att
se om jag har någon look alike... men nej. Jag har inte lyckats hitta någon...
Men! I helgen fick Robin rlötsligt för sig att jag var huuur lik pärlan i räddnings-
patrullen som helst.
"jaa, men det finns ju i alla fall ingen annan som du är mer lik"
Okej, det kanske var lite att ta i.. Men jag kan hålla med honom (speciellt när jag
jämför med mitt skolkort från ettan i gymnasiet) att det finns vissa likheter..
Så nu har jag fått min lilla innersta önskan uppfylld. Jag är lik en kändis..
En mus, men ändå!
Mrs Okänslig
Martina: Välkommen, jag heter Martina Engwall..
Kunden: Hej! Jag undrar bara om båda parter behöver skriva under
vid en överlåtelse av abonnemnang..
Martina: Ja, båda ska skriva under.
Kunden: Men min mamma är död.
Martina: (Alldeles för högt och lite gällt) MEN DÅÅÅÅ GÅR DET JU INTE! (Herregud vad säger jag, tänkter de smarta hjärncellerna)
Kunden: Nee, hon dog i Juni..
Martina: Vad tråkigt.
Kunden: Ja, men min dotter har fått hennes lägenhet så hon ska ta över numret
Martina: Jaha, men det var ju jätte bra.. (Tyyyyyst, sluta prata tänker mina smarta hjärnceller)
Kunden: Eh.. Ja, det är bra, men då tar jag och skickar in det här avtalet.
Martina: (alldelse för glatt) Ja, gör det!!
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅååååååååååh!
Nu ska jag spendera en kväll ensam i lägenheten. Jag tänker ha tv:n på hela natten och lampan tänd.
Så det så.
Stina-Lee wannabeeee
Det här kommer bli ett litet Stina-Lee-inlägg (minus hundarna) men det får ni stå ut med!
Den här helgen var precis vad jag ville ha.
Fredagen ägnade jag åt afrodans och Robin. Mest Robin. När jag kom hem efter träningen
hade min lilla man (haha, det låter inte direkt gulligt, mer som att han är kortväxt) köpt rosor till mig.
SÅ söt. Resten av kvällen bestod av bio, popcorn, läsk och godis.
Jag kan faktiskt rekomendera Eagle eye, den våldsmma filmen, som jag var så skeptisk till. 
Lördagen träffade jag, Ida och Mickis de bästa arbetskollegorna på Otten; Martin och Dennis.
Återigen fick min mage stå ut med godis och popcorn (jag åt verkligen upp ALLA). Vi spelade
kort och kollade på Hostel.
Imorse chockade jag min kropp med lite träning och avslutade med bastu. Så himla skönt.
Nu har jag en lååång arbetsdag framför mig!
Vad är detta?
Jäkla Robin! :)
Fre Fre Fredag!
I mitt samtal med Ida för 10 minuter sedan.
Ida: Det är redan Fredag!
Martina: Jag vet.
Ida: Den här veckan har gått så sjukt fort.
Martina: Ja, det har den faktiskt...
Ida: Jag skulle inte ens bli besviken om någn sa: "Ida, det är inte fredag, det är måndag"
Den här helgen känns otroligt välkommen! Jag ska njuta av varje sekund med bio, middag,
vänner, pojkvän, träning och allt vad det kan bli. Ikväll blir det afrikansk dans!
Oj, nu ringer det så mycket så att uppehållstiderna dras in. Stress, stress!
Nattinatt!
"Nattinatt".. tänker ni? Ja, för jag är helt frusen och trött och stel och vill läsa min bok.
Så. Godnatt!