Martina

pust! Det känns som att jag har varit borta en hel livstid redan. Mamma har planerat varenda sekund, typ.
 
Igår gav vi oss ut på en "liten kortare vandring" som det uttrycktes. Den skulle på sin höjd vara fem kilometer och det skulle finnas vattenfall och turistvänliga stigar. Off  Ýou Go. 

Jahopp, efter en timmas vandring med skyltar i olika riktningar var vi... inte framme. Nehepp, vattnet var slut. JAG var slut. Och naturen runt omkring bestod verkligen inte av några fina vattenfall. Snarare av gul sand, stup, berg och salamandrar som ABSOLUT INTE var gulliga på något sätt.

Efter ännu mer stenig, sandig och torr miljö såg vi ÄNTLIGEN an parkering. Dock helt fel parkering. Våran il stod visst inte parkerad i skuggan brevid en silvrig jeep. Nej, det enda vi såg var en skylt med en pil mot nästa vandringsstrecka.

"Härligt med lite mer promenad" sa never-endning positiva Håkan. Men jag kände mig inte alls sugen på lite mer ökenvandring i mina vita gympaskor och jordgubbshotpants. Jag hade just tänkt "Bra jobbat, Martina!" när jag såg parkeringen.

Tydligen hade vi inget val. Det var bara att låta låren dallra sig vidare på nästa stig. Ett litet miljöbyte piggade i alla fall upp mig. SÅ himla långt kan det väl inte vara? Vi längre och längre ner i underjorden tills jag tillslut trodde att vi skulle börja brinna av helvetets eldar. Men vi möttes istället av en riktig urskog. En djungel. Det kändes som man kunde stöta på ett litet (eller stort) äckligt pungdjur när som helst. Och det var slut med de uppmuntande skyltarna. Istället fick man gissa sig fram lite grann. Det skulle lika gärna kunna vara någon barfota aborigin som hade trampat upp stigarna där vi gick.

Men hem var vi ju tvungna att ta oss. Efter ytterligare TVÅ timmars vandring mötte vi ÄNTLIGEN två människor. Klädda i militärgröna vandringsbyxor, riktiga urskogskängor, vattenplunta, vandringsstav och kompass. Till min besvikelse tittade de bara på mina och Hedvigs tunna sommarskor och bara ben och suckade. De försvann efter ungefär två minuter i en takt som skulle vara omöjlig att uppnå för mig. Vi kunde alltså inte följa efter dem till våran bil.
 
Efter att ha passerat åtta vegatationszoner, gått bakom ett vattenfall (vilket bestod av ett ynkligt duggregn som inte alls var imponerande) och druckit vatten ur en bäck, något jag ABSOLUT inte hade gjort om inte min mun hade bestått av sandpapper möttes vi av en informationsskylt. En pil visade oss att vi var påväg mot en parkeringsplats. Jag har nog aldrig längtat efter en parkeringsplats så mycket som då.

9393748 trappsteg senare (som fanns brevid ett stup som kunde ha lett till min död om jag hade halkat på en sten) var vi framme vid parkeringsplatsen. En helt tom parkeringsplats.

 Nej det fick vara nog med nya promenadstigar för mig. Jag, Hedvig och mamma satte oss ned och Oscar och Håkan fick chansa sig fram till våran äckliga vinröda bil. (Fast med Håkan finns det ju inget som heter chansa, istället kallas det för en genväg. ) Tusen myggbett senare hittade vi varandra igen och då verkade den där vinröda färgen inte så ful i alla fall!

Om någon orkat läsa allt detta förstår ni att det var mitt livs längsta promenad men också ett ganska roligt minne! 

Min första surflektion idag är ett annat minne. :)

Nu ska jag sova!