Martina

pust! Det känns som att jag har varit borta en hel livstid redan. Mamma har planerat varenda sekund, typ.
 
Igår gav vi oss ut på en "liten kortare vandring" som det uttrycktes. Den skulle på sin höjd vara fem kilometer och det skulle finnas vattenfall och turistvänliga stigar. Off  Ýou Go. 

Jahopp, efter en timmas vandring med skyltar i olika riktningar var vi... inte framme. Nehepp, vattnet var slut. JAG var slut. Och naturen runt omkring bestod verkligen inte av några fina vattenfall. Snarare av gul sand, stup, berg och salamandrar som ABSOLUT INTE var gulliga på något sätt.

Efter ännu mer stenig, sandig och torr miljö såg vi ÄNTLIGEN an parkering. Dock helt fel parkering. Våran il stod visst inte parkerad i skuggan brevid en silvrig jeep. Nej, det enda vi såg var en skylt med en pil mot nästa vandringsstrecka.

"Härligt med lite mer promenad" sa never-endning positiva Håkan. Men jag kände mig inte alls sugen på lite mer ökenvandring i mina vita gympaskor och jordgubbshotpants. Jag hade just tänkt "Bra jobbat, Martina!" när jag såg parkeringen.

Tydligen hade vi inget val. Det var bara att låta låren dallra sig vidare på nästa stig. Ett litet miljöbyte piggade i alla fall upp mig. SÅ himla långt kan det väl inte vara? Vi längre och längre ner i underjorden tills jag tillslut trodde att vi skulle börja brinna av helvetets eldar. Men vi möttes istället av en riktig urskog. En djungel. Det kändes som man kunde stöta på ett litet (eller stort) äckligt pungdjur när som helst. Och det var slut med de uppmuntande skyltarna. Istället fick man gissa sig fram lite grann. Det skulle lika gärna kunna vara någon barfota aborigin som hade trampat upp stigarna där vi gick.

Men hem var vi ju tvungna att ta oss. Efter ytterligare TVÅ timmars vandring mötte vi ÄNTLIGEN två människor. Klädda i militärgröna vandringsbyxor, riktiga urskogskängor, vattenplunta, vandringsstav och kompass. Till min besvikelse tittade de bara på mina och Hedvigs tunna sommarskor och bara ben och suckade. De försvann efter ungefär två minuter i en takt som skulle vara omöjlig att uppnå för mig. Vi kunde alltså inte följa efter dem till våran bil.
 
Efter att ha passerat åtta vegatationszoner, gått bakom ett vattenfall (vilket bestod av ett ynkligt duggregn som inte alls var imponerande) och druckit vatten ur en bäck, något jag ABSOLUT inte hade gjort om inte min mun hade bestått av sandpapper möttes vi av en informationsskylt. En pil visade oss att vi var påväg mot en parkeringsplats. Jag har nog aldrig längtat efter en parkeringsplats så mycket som då.

9393748 trappsteg senare (som fanns brevid ett stup som kunde ha lett till min död om jag hade halkat på en sten) var vi framme vid parkeringsplatsen. En helt tom parkeringsplats.

 Nej det fick vara nog med nya promenadstigar för mig. Jag, Hedvig och mamma satte oss ned och Oscar och Håkan fick chansa sig fram till våran äckliga vinröda bil. (Fast med Håkan finns det ju inget som heter chansa, istället kallas det för en genväg. ) Tusen myggbett senare hittade vi varandra igen och då verkade den där vinröda färgen inte så ful i alla fall!

Om någon orkat läsa allt detta förstår ni att det var mitt livs längsta promenad men också ett ganska roligt minne! 

Min första surflektion idag är ett annat minne. :)

Nu ska jag sova!

02.11 vaknade jag av någon anledning som jag själv inte kunde förstå. Jag tittade med mina dimmiga ögon på mobilen och såg ett missat samtal från Robin Rödskägg. Robin som var på bartömmning. Där trivdes han nog för jag hörde ingen av honom på hela kvällen. Bortsett från detta samtal som väckte mig så olägligt mitt i natten.

Några timmar senare vaknade jag igen. Redo att gå upp ur sängen. Jag tittade på klockan och insåg att det var två timmar kvar att sova. Konstigt nog kunde jag somna om. MEN när klockan väl var 06.30 var jag visst inte lika redo att gå upp. Jag önskade innerligt att det skulle vara några timmar kvar tills uppstigning, men icke.

På det här sättet ska jag absolut inte börja min morgon imorgon. Jag ska nämligen sova tills jag själv-vaknar. Något som är VÄLDIGT sällsynt för mig. Har en känsla av att det här kommer att bli en bra helg ändå!

Nu har spenderat rasten med min rökade och mycket trevliga kollega på en balkong, så nu tror alla på mitt jobb att jag röker. Ett rykte som kommer spridas snabbare än elden här. Men vad gör man inte för lite trevligt sällskap! :)



Imorn ska vi till Oxelösund. Men det kommer vara väldigt mycket mindre
somrigt än på den här bilden, från i midsomras, när vi åker hit den här gånegn!

Vet ni vad? På tisdag sitter jag på ett flygplan, påväg till Australien. Trors att jag alltid har älskar julen med allt vad den innebär; tomtar, snö, frost, julklappar, julmat och ljus, så ska det bli riktigt skönt att bara komma bort just nu. Mer än någonsin faktiskt.

Det här måste jag klämma in innan jag åker:

Torsdag: Syster kommer! ♥

Fredag: Julklappsshopping och minijul med pappa

Lördag: Julbord i Oxelösund

Söndag: PACKA (!) och julbord med mamma

Måndag: Till köpenhamn

Tisdag: Till Australien!


Trots att mitt aniskte ser att att ha påverkats ganska mycket av gravitationskraften
och mina underarmar skulle kunna få en lastbil att köra i diket på grund av
bländning så känner jag att det är värt att lägga in bilden. Jag bli glad av den!

Jag har verkligen sett fram emot fredagen, julbordet och att få göra iordning mig lite eftersom mitt utseende den här veckan har varit totalt bortprioroterat. Igårkväll fick jag mig en tankeställare och jag hoppas att det var en till som fick det..
Igår natt ställde jag klockan på 06.20 för att ha gott om tid för både frukost, duschning, plattning av håret och sminkning. 

Klockan ringer, jag går upp, ställer mig i duschen är glad och pigg äter en mysig frukost och kommer i tid till jobbet. STOPP, stopp, stopp. Nu ljuger jag. Vi tar om det. Klockan ringer, jag ligger kvar. I en timma. Jag rusar upp kvart över sju, snubblar in i duschen, blåser håret som aldrig vill bli torrt, försöker platta ner frizzet, bränner mig på plattångnen, välter en jättefin ljuslykta, börjar gråta, tröstas av Robin, hinner inte sminka mig, äter frukost stående i köket, och häller ut det sista i vasken. Förstör mina skor i snöslasket.. Och slutligen, kommer för sent till jobbet. 

Varför har jag en känsla av att dagen inte alls blir som jag todde?  

Nu ska jag ta en stor kopp grönt te med smaken päron och grädde och försöka intala mig själv att det kanske inte är så farligt som det känns just nu.

Vi inbjudas på följande sätt:

Hej!

Vill bara tydliggöra att ni måste fixa er egen dricka till maten om inte annat sagts på er våning.

Vässa struparna för att heja fram din våning!! Och DU....ta med dig ditt bästa festhumör!!

Varmt Välkomna!!

Are you travelling in business or pleasure?
- Business!

Bokningen är klar inför nästa helg! :)

Nu ska jag och Ida kolla på mamma mia  och äta godis. Jag vet att Ida kommer att bli tjär i en av skådespelarna.
Med det tyker jag är lite skarmigt. Eller sjarmigt. Eller scharmigt. :D