Tungviktar'n
Min dag som en tungviktare började ungefär vid åttatiden imorse. Jag packade min stora väska med massor av kläder, hårprodukter, smink samt min dator, slängde upp den på axeln, tog min handväska i min lediga hand och gick mot söderköpings bussållplats. Eller gick och gick. Snarare vaggade.
Som tur är, är det inte särskilt långt till busshållplatsen så jag hann inte bli varm av ansträngningen innan jag klev på bussen (som förövrigt har höjt priset för en resa till Norrköping till 31 kr för en ungdom, helt sjukt tycker jag! Då kan jag ju nästan lika gärna ta en taxi! Okej, jag överdreiver, jag vet!)
Värre med min kroppstemperatur blev det dock när jag insåg att jag hade fem minuter på mig att ta mig från Söder tull till Mates med mitt 30 kilos ekipage (vad är det med mig och överdriva egentligen?). Jag snabbade på mina steg och såg mina 36:or pinna på under min kropp. Väskan använde jag som en pendel för att skjuta på kroppen för varje steg jag tog. Och det hjälpte tydligen, för prick kl 9 var jag på Mates! Varm och flåsig som en överviktig storrökare.
Väl på salongen kunde jag ställa ner min börda. Men jag fick inte vila länge. Klippningen och slingningen gick snabbare än jag trodde och det betydde att jag hade en och en halv timma på mig att fördriva tiden innan jag började jobba. Jag gick sakta upp mot stan (och mitt sakta kanske inte riktigt skulle defineras som långsamt för någon annan, jag är en som gärna går ganska fort). Värmen steg upp från min dunjacka och jag undrade stilla varför jag hade valt dubbla tröjor just idag.
Inne bland butikerna blev det inte bättre. Jag tittade med avsmak på lamporna i taket inne i varje butik. Lampor som fick mig att känna mig som täckt av dimma eftersom de värmer lika mycket som ett solarie. Jag missbedömde mellanrummet mellan klädställningar ett antal gånger och fick stega emellan dem på snedden (sådär som man gör för att komma ut från sin plats på biosalongen när man ska på toa).
Tillslut trodde jag att jag skulle avlida av värme och tunga väskor. Det kändes som jag hade en elva åring fastklistrad på ryggen. Jag var seriöst nära på att gå och ta en fika. Själv. Och det är en sak som i pricip aldrig skulle hända. Jag skulle sitta med en latte i handen, vara sjukt uttråkad oc svepa latten i brist på annat att göra. Jag skulle tänka på vad alla andra tänkte om mig, som skulle sitta där och stirra på ingenting. Jag bestämde mig istället för att gå till jobbet i GOD tid. Så tillsammans med min påhittade elvaåring på ryggen gick jag mot Telia. En halvtimma innan jag började var jag på plats och tog god tid på mig att hämta en kopp te och rita på post it lappar.
Timman på stan ser jag naturligtvis som ett träningspass! :)
Jag är i alla fall mycket tacksam över att jag kan ställa ned min elvaåring på golvet!
Som tur är, är det inte särskilt långt till busshållplatsen så jag hann inte bli varm av ansträngningen innan jag klev på bussen (som förövrigt har höjt priset för en resa till Norrköping till 31 kr för en ungdom, helt sjukt tycker jag! Då kan jag ju nästan lika gärna ta en taxi! Okej, jag överdreiver, jag vet!)
Värre med min kroppstemperatur blev det dock när jag insåg att jag hade fem minuter på mig att ta mig från Söder tull till Mates med mitt 30 kilos ekipage (vad är det med mig och överdriva egentligen?). Jag snabbade på mina steg och såg mina 36:or pinna på under min kropp. Väskan använde jag som en pendel för att skjuta på kroppen för varje steg jag tog. Och det hjälpte tydligen, för prick kl 9 var jag på Mates! Varm och flåsig som en överviktig storrökare.
Väl på salongen kunde jag ställa ner min börda. Men jag fick inte vila länge. Klippningen och slingningen gick snabbare än jag trodde och det betydde att jag hade en och en halv timma på mig att fördriva tiden innan jag började jobba. Jag gick sakta upp mot stan (och mitt sakta kanske inte riktigt skulle defineras som långsamt för någon annan, jag är en som gärna går ganska fort). Värmen steg upp från min dunjacka och jag undrade stilla varför jag hade valt dubbla tröjor just idag.
Inne bland butikerna blev det inte bättre. Jag tittade med avsmak på lamporna i taket inne i varje butik. Lampor som fick mig att känna mig som täckt av dimma eftersom de värmer lika mycket som ett solarie. Jag missbedömde mellanrummet mellan klädställningar ett antal gånger och fick stega emellan dem på snedden (sådär som man gör för att komma ut från sin plats på biosalongen när man ska på toa).
Tillslut trodde jag att jag skulle avlida av värme och tunga väskor. Det kändes som jag hade en elva åring fastklistrad på ryggen. Jag var seriöst nära på att gå och ta en fika. Själv. Och det är en sak som i pricip aldrig skulle hända. Jag skulle sitta med en latte i handen, vara sjukt uttråkad oc svepa latten i brist på annat att göra. Jag skulle tänka på vad alla andra tänkte om mig, som skulle sitta där och stirra på ingenting. Jag bestämde mig istället för att gå till jobbet i GOD tid. Så tillsammans med min påhittade elvaåring på ryggen gick jag mot Telia. En halvtimma innan jag började var jag på plats och tog god tid på mig att hämta en kopp te och rita på post it lappar.
Timman på stan ser jag naturligtvis som ett träningspass! :)
Jag är i alla fall mycket tacksam över att jag kan ställa ned min elvaåring på golvet!
Kommentarer
Postat av: vi är vi
så här känner vi. Vi tycker att med tanke på dessa skatter vi betalar, som hederliga medarbetare inom en av sveriges största koncerner, så borde vi få tillgång till ett rullband som går lite kors o tvärs över stan. Liksom är det för mycket begärt att de drar ett litet rullband (likt ett sådant som finns på flygplatser för bagaget) mellan klädställningarna?? Mellan gator och torg??? Mellan skog och äng???? Vi är upprörda! Vi begär förändring. Dom är faktiskt INTE ok. Dom är fruktansvärt. Leve oss, känner jag. Snap snap snap snap
Trackback